Min första morsdag som mamma
Hej på er!
Jag saknar redan solen... haha. Nu har det regnat flera dagar i rad och Nää det är inte kul. Den första dagen höll jag humöret uppe och tänkte att "det är bra att det regnar så det inte blir samma torka som förra året" men nu tror jag det räcker med regn för ett tag i alla fall.
Man blir så instängd i lägenheten. Klart att man Kan gå ut i regnet men det är faktiskt inte lika trevligt som när solen lyser ;)
I söndags firade jag min allra första morsdag som mamma! Wow!
Vi började dagen lite segt men kom sen iväg till Gränby och spenderade dagen där. Vi hade tänkt äta middag på stan tillsammans men eftersom att det var så tråkigt väder ville vi inte bli regnade på. Istället åt vi en god middag hemma som avslutades med jordgubbar och smält choklad till efterrätt.
Min mamma firade vi lite grann på fredagen och Simons mamma firade vi dagen efter morsdag.
Till våra mammor bakade jag och Simon en bukett med blomformade kakor! Det tog längre tid än vi hade trott men resultatet blev fint! De fick även en liten present till.
När vi var på Gränby och tog en liten paus vid en soffa med ett ryggstöd som är så högt att det blir som en avskärmande vägg hände något som jag hoppades aldrig skulle hända...!
Mina syskon hade visst umgängesdag på Gränby med pappa och s.å.k.l.a.r.t går de förbi precis där vi sitter. Ungarna ser oss och säger hej och kommer fram. Jag säger hej tillbaka och letar instinktivt efter mamma men ser att de går med en man, en man jag den första sekunden inte känner igen. Jag vänder snabbt bort blicken och hör honom säga (viska, väsa, andas) ett lågt hej och så fortsätter han gå förbi oss så han hamnar utom synhåll för det höga ryggstödet på soffan. Mina syskon stannar och pratar lite. De hade sett på den nya detective Pikachu på bio och skulle nu gå och äta något. Sen går även de iväg.
Det var första gången min såkallade pappa såg Jack, på riktigt. Jag vet inte om han ens har sett honom på bild men jag antar att mina syskon kan ha visat bilder.
Faktiskt så kände jag att det var helt rätt av honom att gå förbi! Jag ville inte att han skulle stå kvar och prata.
Händelsen glömdes bort snabbt och vi åkte så småningom hem. Men fy så jobbigt det kändes just där och då.
Jag vill önska er alla en trevlig vecka!
Alltså fy faaaaaan 😞
Hur kan man bete sig på det viset?