Vecka 11
Jag trodde inte jag skulle bli såhär påverkad av att vara gravid. Den enda förebilden jag egentligen har när det gäller graviditeter är min mamma. Jag har såklart träffat andra gravida kvinnor men mamma har ju varit gravid när jag har varit ganska gammal. Jamie föddes när jag var 18 år och mamma fick det att se så enkelt ut. Hon gnällde aldrig, suckade aldrig eller ändrades på något sätt som jag kunde märka på min egna mamma. Sen vet jag ju inte hur hon egentligen mådde men från mitt perspektiv såg det så enkelt ut. Så när jag blev totalt utslagen här efter nyår tog det stenhårt på mitt självförtroende och mentala styrka.
Det är ju som sagt första gången jag är gravid men jag hade en ganska tydlig bild i huvudet hur jag skulle hantera det. Verkligheten stämnde inte alls in på den bilden.
Det är ju som sagt första gången jag är gravid men jag hade en ganska tydlig bild i huvudet hur jag skulle hantera det. Verkligheten stämnde inte alls in på den bilden.
Jag har sedan nyår inte orkat duscha, laga mat, vattna blommorna, gå promenad eller ens stå upp längre än 10 minuter åt gången. Jag har såklart gjort alla dessa saker, men det har tagit hårt på min energi och efter varje "aktivitet" har jag flåsat av utmattning och mått så illa att jag tvingats till soffan och legat där helt stilla för att inte må illa. Det är jobbigt. Jag tycker inte om att inte klara av saker. Simon säger hela tiden åt mig att vila och ta det lugn men när det är det enda jag gör om dagarna så blir jag irriterad på mig själv och ska ändå upp och hjälpa honom med dittan och dattan tills jag står där och flämtar och blir ledd till soffan... suck.
Jag har haft några bättre dagar då jag orkat ta mig till Ikea eller till tacofredagen eller andra mindre utflykter. Men då har jag förberett mig mentalt flera dagar innan och gjort allt i min makt för att må bra. Åksjuketabletterna och åksjukearmbanden har funkat bra.
Det har varit tufft. Nu är jag i vecka 11 och det verkar som att det börjar vända. Vi har haft lan-helg här hemma jag, Simon och Philip. Jag har sett till att jag ätit som jag ska, druckigt massa vatten och sovit länge och det har funkat bra. Jag har fortfarande mått illa men jag har ändå orkat sitta upp framför datorn. Jag ser med andra ord ljuset i tunneln och hoppas att jag kan få njuta av resten av graviditeten nu!
Det har varit tufft. Nu är jag i vecka 11 och det verkar som att det börjar vända. Vi har haft lan-helg här hemma jag, Simon och Philip. Jag har sett till att jag ätit som jag ska, druckigt massa vatten och sovit länge och det har funkat bra. Jag har fortfarande mått illa men jag har ändå orkat sitta upp framför datorn. Jag ser med andra ord ljuset i tunneln och hoppas att jag kan få njuta av resten av graviditeten nu!
Jag ångrar verkligen inte graviditeten och jag är heller inte orolig för mig själv eller fostret i magen. Jag klarar av att dricka vatten och äta och alla tester jag gjort hittills ser bra ut. Jag ser heller ingen större förändring i huden som skulle tyda på att något är fel. Så jag är helt säker på att ingenting är fel, jag var bara inte beredd på att jag skulle bli så dålig :)
Simon har varit så förtående genom dessa jobbiga veckor. Trots att han åker iväg och jobbar långa dagar kommer han hem och lagar middag och passar upp på mig fast att jag inte gjort annat än legat i soffan. Han ber mig ta det lugnt och vila och talar hela tiden om hur duktig jag är när jag tycker att jag är värdelös som inte orkar något. Det känns bra <3
