Min förlossningsberättelse

Fredagen den 31 augusti kl 05.50 vaknar jag med extrema magsmärtor. Jag har haft förvärkar, eller sammandragningar sen innan och det här kändes inte alls på samma vis. Det sög till och ökade i kraft för att lätta en aning. Men det onda försvann aldrig helt. Så jag trodde inte att det var värkar på gång. Jag bestämde mig för att gå på toa. Ibland har jag vaknat med ont i nedre delen av magen för att jag har varit överfylld och behövt lätta på trycket. Men smärtorna försvann inte. De ökade snarare. 

Simon jobbade natt och jag visste att han slutade strax efter kl 7 på morgonen. Men det gjorde så fruktansvärt ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Därför ringde jag honom 20 minuter efter att jag hade vaknat och fick fram att jag hade ont och att han måste komma hem. En kvart senare rusar han in genom dörren. Jag sitter då på sängkanten med tårar rinnande ner för ögonen.  Simon ringer in till förlossningen och med högtalaren på förklarar vi läget. Personen i andra änden säger att det låter som värkar och ber oss komma in.
Jag vet inte varför jag inte trodde att det var värkar jag hade. Jag förväntade mig kanske att det skulle vara hanterbart i början och öka i kraft under en låång tid. Inte att värkarna skulle smälla till på högsta effekt för att sen bara öka. Jag trodde snarare att något var fel.
Simon packade ihop allt vi behövde till förlossningen och vi gick sedan ut till bilen. Jag andades så gott jag kunde men den där smärtan var vidrig. Jag ville komma fram så snabbt som möjligt så jag kunde få smärtlindring. Det tog oss lite längre tid än vad vi hade velat med tanke på att vi åkte mitt i morgontrafiken, som tur är har vi nära till förlossningen. Strax efter 07.30 kom vi in och fick snabbt komma in på undersökning. Här börjar allt gå i ett för mig. Jag hade värkar (som nu började kännas mer som värkar) säkert var annan eller var tredje minut som smärtade från helvettet. Jag försökte att andas så gott jag kunde och skämdes lite. Tänk om jag inte var öppen eller bara var öppen lite grann och låg där på sängen och flämtade och skrek. CTG kurvan såg bra ut. Bebisen mådde bra och jag hade jämna värkar. Simon var underbar. Han kunde se när en värk var på väg och stod då bredvid mig redo att andas igenom med mig. Barnmorskan konstaterade att jag var 6 cm öppen och jag blev så lättad. Då har jag ändå anledning att ha riktigt förbannat ont. Jag fick en rock och vi blev ledda till förlossningsrummet. Här gick timmarna fort. Vi var på rummet i ungefär 3 timmar men nu i efterhand  kändes det snarare som en halvtimme. Jag kommer ihåg att väl där gick det så långsamt. Men jag visste ändå att bebisen var på väg och att jag snart skulle få smärtlindring och att allt snart skulle vara över. Jag började med lustgasen som jag hört så mycket bra om. Tyvärr funkade den inte riktigt för mig. Jag fick inte till andningen och tyckte inte att den hjälpte någonting. Efter en timme var jag helt slut. Värkarna blev bara värre och värre och kom med någon minuts mellanrum. Jag och Simon hade varit ensamma på rummet 5 minuter totalt och jag kände att jag inte skulle palla flera timmar med den där smärtan. Jag fick en varm kudde under magen men den hjälpte ju inte ett dugg. Den glömde jag bort i samma stund den las dit. Barnmorskan föreslog sterila kvaddlar och jag sa ja. Jag hade så ont att jag provade vad som helst. Sterila kvaddlar är sprutor som man sprutar in sterilt vatten under huden där det gör som mest ont. Vi sa att vi skulle ta både under min mage och i ryggen men den under magen gjorde så ont att jag inte ville ha i ryggen. Så ont hade jag faktiskt inte i ryggen. Det var mest magen som gjorde ont. De sterila kvaddlarna plus lustgas mellan värkarna gjorde att jag kunde andas igenom ett par värkar utan att skrika rakt ut. De undersökte mig igen och sa att jag var öppen 8 centimeter. Det hade då gått lite mer än en timme sen jag var öppen 6 centimeter. Jäklar...
Här tog de hål på mina hinnor så vattnet gick.
Sen började krystvärkarna. Jag berättade att det trycker på och att kroppen krystar och de sa att jag skulle låta kroppen krysta och att jag skulle andas. Jag började skaka okontrollerat i benen och blev lagd på sidan med ena benet upp på en ställning. Nu kom värkarna varje minut. Jag fick en insatts i höger hand (en liten slang) och plötsligt kom det väldigt mycket personal in på rummet. Jag tittade knappt. Jag blundade och andades och hoppades att jag skulle få börja trycka ut ungen efter nästa värk, och nästa och nästa. Det var ju vad kroppen ville. Nu sa de åt mig att ställa mig på knä med  huvudet ner i kudden. De ville stanna upp mina värkar, tydligen kom de för tätt och för kraftigt. I efterhand fick jag berättat för mig att de hade sprutat in något slags medel i handen som också skulle dämpa värkarna. Tydligen funkade det inte för någon minut senare hör jag någon som säger "Det blir kejsarsnitt."
Eh va? Nej de pratar inte om mig eller hur?
Nån ur personalen lutar sig mot mig och säger att de kommer förlösa barnet med kejsarsnitt. Jag frågar om jag kommer bli sövd. Ja det kommer jag.
Oj. Jag börjar bli rädd men känner samtidigt att det här med att bli sövd var bra. Jag hade inte velat vara vaken. Men att bli sövd lät inte heller kul. Nej fy. En säng ställdes intill den jag låg i och jag fick hjälp att rulla ner i den och så fort jag låg ner sprang de iväg med mig. Jag öppnade ögonen och fick syn på Simons ben och en barnmorska som stod bredvid honom, usch stackare han måste ha blivit så jäkla rädd <3
Fort som fasen in i operationssalen där de redan var redo för mig. Byte av säng. Nån presenterade sig för mig och frågade om jag var allergisk mot något läkemedel. Sen fick jag andas först i någon mask för vanlig luft och sen masken som skulle få mig att somna. Jag kommer ihåg att jag var rädd för att inte somna ordentligt så jag tog två riktigt djupa andetag och sen somnade jag.

Kl 12.00 vaknade jag på uppvaket. Det kändes som om jag hade sovit i flera dagar och jag fattade först inte om jag drömde eller var vaken. Någon sa mitt namn och frågade om jag var vaken och jag svarade ja. Det var svårt att hålla ögonen öppna men jag var vaken. De lät mig ligga en stund för att vakna helt och när nästa person kom och pratade med mig frågade jag om bebisen mådde bra.
"Han mår jättebra. Han är hos sin pappa nu. De kommer snart ner till dig." 
Okej bra, det är det enda som jag bryr mig om. Jag la mig tillbaka och njöt av lugnet en stund. Det hade varit så hektiskt och allt hade gått så fort att allt smälte ihop i en enda röra i mitt huvud. Men jag fattade att bebisen var ute, jag hade blivit sövd och förlöst med kejsarsnitt och jag och bebisen mådde bra. Ungefär en halvtimme efter att jag vaknat kommer Simon in med Jack i famnen. Simon bär en rock som är öppen och Jack är inlindad i en handduk och har en mössa på huvudet. Jag ser igenom mössan att han har fullt med mörkt hår på hela huvudet. Jag är fortfarande alldeles groggy och frågar dumt om det är våran bebis. Simon lägger Jack på mitt bröst och Jack börjar genast leta efter tutten. Jag blir med ens klarvaken och såklart alldeles kär!
Där ligger jag. Nyopererad med slangar lite här och var och en bebis intill bröstet som vi har längtat efter så länge.
Stackars Simon var så trött. Vid det här laget hade han varit vaken i nästan 24 timmar pga sitt jobb. Som att det inte var nog hade han tagit hand om mig så bra under förlossningen och behållit lugnet och hjälpt till för att sen se personalen rusa ut med mig från rummet för att bara minuter senare ensam få välkomna vår nyfödda son medan jag låg kvar på operationsbordet. Så fort jag fick Jack satte sig Simon ned bredvid min säng och somnade med huvudet på sängkanten. Jag lät honom sova ett par minuter, jag hade ju en bebis på bröstet som jag bara låg och tittade på.

En stund senare lösgjorde de mig från mina slangar och jag blev inrullad på vårt rum. Det var flera ur personalen som var framme och pratade med mig och hjälpte till med amningen och sa säkert någonting om vad som hänt men jag kunde inte ta in vad de sa. Det hade gått så fort allting och så slutade det med en operation som jag fortfarande inte fattar att jag har gjort. I mitt huvud föddes Jack vaginalt och jag blir nästan lite förvånad varje gång jag inser att han föddes med kejsarsnitt.

Allting såg bra ut med Jack och operationen på mig hade gått bra. En läkare kom så småningom in till oss och berättade att anledningen till att de valt att göra ett urakut kejsarsnitt var för att förlossningen gick så fort och krystvärkarna blev så kraftiga att Jack inte hängde med inne i magen. Hans hjärtljud eller frekvens blev lägre än vad personalen tyckte att den skulle vara och eftersom att han inte var tillräckligt långt nere valde de att inte chansa. Läkaren sa att om de hade väntat kanske 10 minuter längre hade Jack kanske legat för långt ner för att kunna göra ett kejsarsnitt och då hade det med ens blivit en fara för hans liv. 
Jag kan ju inte sånt här men jag tycker absolut att de gjorde rätt val. Ingen kan veta vad som hade hänt om man väntat bara nån minut till.

Vi trodde att vi skulle kunna åka hem efter något dygn men vi fick berättat för oss att vi skulle behöva stanna kvar minst 2-3 dagar och sen fick man se hur jag mådde. Under operationen förlorade jag 2,4  liter blod, vilket är mer än dubbelt så mycket som är "okej" att förlora under en förlossning. Jag fick massa vätskor och koller och mediciner under de två första dagarna. Jag hade en kateter i nästan två dygn för att jag inte klarade av att stå upp och ta mig till toaletten själv. Ja man kan säga att jag var riktigt ordentligt risig. Det första dygnet låg jag bara i sängen med Jack i famnen. Först det andra dygnet klarade jag, med hjälp av två ur personalen, att ställa mig upp. Jag kunde ta ett steg åt sidan sen fick jag lägga mig ner igen. Barnmorskan och undersköterskan tyckte att det räckte så och jag litade inte på mina ben. Men tydligen klarade jag det bra, ingen yrsel eller illamående.

I 3 fulla dygn kom det folk som tittade till mig och Jack, tog prover, gav medicin, frågade hur jag mådde och frågade hur Jack mådde. Jack mådde bra från början och under hela vistelsen på BB men jag hade högt blodtryck fram till det sista dygnet vi låg på BB. Allt annat med mig såg bra ut. Varje dag kände jag mig piggare och starkare. Jag kunde till slut följa med Simon och hämta frukost och andra måltider. Jag klarade av att gå på toa och satt upp hela dagarna. Dock var det jobbigt att gå. Magen och benen var så trötta och möra att den där korta biten till köket kändes som ett maraton.

Måndagen den 3:e september var alla koller på mig och Jack gjorda och vi fick okej från läkaren att åka hem. Äntligen! Jag ska inte ljuga och säga att det inte var lite skönt att vara på BB så länge med tanke på hur jag mådde. Där hade vi ju personal som hela tiden hade koll på allt åt oss. Vi behövde bara bry oss om Jack, varandra och när vi skulle äta. Men såklart blir det ju lite långtråkigt i längden och man vill ju gärna komma hem och påbörja sitt nya liv tillsammans.

Jack föddes den 31 augusti kl 10.59 efter 5 timmars värkarbete och 3 1/2 timme inne på förlossningen. Han vägde 4070 g och var 53 cm lång. En perfekt liten bebis!   

Jag mår bra men är såklart mör efter operationen och förlossningen. Men varje dag känner jag mig piggare och starkare. Vi lär känna varandra och älskar varje dag ihop vi tre. Vi har blivit en familj och vi har aldrig varit lyckligare!


 
BB - Jack - förlossning - förlossningsberättelse - sjukhus
Jenny

Wow du starka kvinna 💪
Bra jobbat och Jack är så fin ❤
Min förlossning gick också fort så känner igen mig mycket.
Stor kram

Anonym

Bra jobbat.

Pernilla Andersson

Åh underbar berättelse.
Vilken kämpe du är. Bra jobbat. Skönt att ni mår bra❤

Ni har en otroligt fin son.. grattis

Pernilla Andersson

Åh underbar berättelse.
Vilken kämpe du är. Bra jobbat. Skönt att ni mår bra❤

Ni har en otroligt fin son.. grattis

Ann-Sofi

Tack för att du delar med dig. Så bra jobbat alltså!
Enda nackdelen med att läsa är att jag blir så sugen på en trea! 😊

Jenny

Förresten, hur kan du se så pigg ut? Jag såg ut som ett vrak efter min förlossning..

Cecilia

Tack för att du delar med dig å bra jobbat!! Ni är så fina ihop ❤ grattiskramar

Tina

Jag blir så imponerad av dej:)
Fastän jag fött 2 barn själv, förstår
jag inte hur du klarade dej utan smärtlindring!!

Och vilken ursöt kille ni har, helt underbar:)

Yasmine

Spännande berättelse! Och grattis till er söta lilla son :)

Isabell Hedberg

Så rörande att läsa!
Stort grattis till er fina son!
Kram

Madeleine

Grattis till det lilla miraklet. Min dotter är i vecka 27 och väntar sitt och makens första barn. Jag ska bli mormor! Härligt att läsa lite förlossningsberättelse så här i valtider. Önskar lycka till med allt. Det kommer att gå fint. Mvh Madeleine

Bella och David

Oj vad dramatisk men skönt att allt gick bra för er och att ni får vara hemma och bebismysa nu😀

EVELINA

Vilken tur att allt gick bra! Men förstår känslan av att bli ivägrullad så där till kejsarsnitt, för mig hände samma sak när jag fick mitt första barn, men när vi kom till operationssalen insåg de att det inte var fullt så bråttom ändå att de måste söva mig så jag var vaken trots allt. Känslorna åker hit och dit när det händer (åtminstone för mig) och även efteråt. Sköt om dig/er och tack för din berättelse! <3

Ida

Grattis till lilla Jack. Det är så mäktigt att få läsa om en födsel. Känslorna från mina förlossningar kommer liksom tillbaka. Häftigaste som finns att få börja livet ihop som familj. Kram

Cecilia

Fin berättelse! Jag har två förlossnings berättelser på min blogg gå gärna in och läs dom. En från November 2015 och en från Juni 2018 :)

Maria

Grattis till en sån fin liten kille.

Anonym

Stort grattis till bebisen!

Anonym

Hann inte skriva klart innan jag råkade skicka. När man tar hål på hinnorna (amniotomi) ökar risken för att barnet ska bli stressat, navelsträngen kan hamna i kläm tex om man inte låter vattnet gå naturligt. Bästa är att låta förloppet vara ostört och inte stressa på någonting, för mig tog dom vattnet med ett av barnen och tyvärr blev han stressad för han var ju inte redo ännu. Dom andra gångerna fick vattnet gå spontant för jag ville låta allt ta sin egen tid utan interventioner, när huvudet kom ut så gick vattnet och allt gick jättebra. Hoppas att ni båda mår bra. Kram

Anonym

Det blev något fel då jag skickade. När man tar hål på vattnet (amniotomi) finns risken att barnet blir stressat, navelsträngen kan tex hamna i kläm. Låter man vattnet gå spontant när barnet och kroppen är redo så är den risken väldigt minimal. För mig tog dom tyvärr vattnet med första barnet, han blev jättestressad av det. Gången efter sa jag nej till det, jag ville låta förloppet ta sin tid som behövdes och låta vattnet gå spontant när barnet var redo. Då gick vattnet när huvudet var på väg ut, och bebisen mådde jättefint. Ofta så stressar dom på helt i onödan med olika interventioner som ökar riskerna för både sugklocka och snitt. Stressar dom på förloppet så stressar dom ofta bebisen också. Kram och hoppas ni mår bra!

Maria Pettersson

Tack för att du delade din berättelse! Jag är själv gravid och började gråta när jag kom till delen där du vaknade och fick möte honom för första gången! Tror det var en blandning av att veta vad som väntar mig och gravidhormoner! ;)
Hoppas ni har det fint tillsammans hemma <3

Svar: Åh haha ja jag förstår dig helt! Jag satt själv och grät till andras berättelser när jag var gravid ^^
Janelle