Janelle Wetterholm

Jag vet att jag har gått ner i vikt. Det ser jag på de digitala siffrorna på vågen. Men om jag inte hade sett det på vågen, så hade jag sett det på mina kläder. Byxor som var så tajta att jag dog om jag hade på mig dem blev plötsligt så stora att jag behövde bälte för att inte tappa dem. Mina bh-ar har blivit för stora, jag ser på mig själv i kläder och tänker att jag visst kan ha den där tighta tröjan, för magen är inte lika stor som den var förr :) 

Efter ett upphåll under sommaren på jobbet kom jag tillbaka och alla mina kollegor påpekade att jag blivit smalare. Även mina vänner och mina familjemedlemar som jag träffade lite oftare sa ofta att jag blivit smalare. 

Ja, jag vill påstå att jag har lyckats i min viktnedgång! 

Jag har nu gått ner lite mer än 10 kilo. Jag vill gå ner 10 till. Det är mitt mål. Jag har att ta av men inser jag att min kropp inte klarar att gå ner mer kommer jag vara nöjd med den vikt jag stannar på. För mig spelar det ingen större roll vilken vikt jag stannar på, för mig spelar det roll att jag själv tycker att jag ser snygg ut. Tidigare har jag hatat mig själv på foton. Nu ser jag på mig själv med helt nya ögon. Men ändå är jag inte helt nöjd. Jag har en lång bit kvar. 

Jag är så tacksam för min kille som startade vår LCHF-diet i våras. Om han inte pushat mig hade jag nog aldrig ens börjat gå ner i vikt. Han läste på om vad vi skulle äta och vad vi absolut skulle hålla oss borta från. Han var stenhård och sa nej till varenda produkt som inte tillhörde LCHF. Vi rensade hela kylen och skafferiet och ersatte det med nytt, för att inte frestas. Det enda söta jag åt på flera månader var 85 % mörk choklad. 

Simon var så underbar, även om han inte tyckte att han behövde gå ner i vikt så åt han LCHF med mig. Som sagt, hade han inte hjälp mig med detta hade jag aldrig klarat det själv. 

Nu lever jag LCHF så långt jag kan. Jag kan äta ute eller bli bjuden hemma hos någon utan att det påverkar min viktnedgång enormt. Självklart skulle det gå fortare om jag sattsade till hundra. Men det är svårt när jag inte tar med mig egen lunch till jobbet. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med mat alla dagar för att jag ska kunna avstå från potatisen och riset. Däremot sitter tänket kvar och istället för att ta 3-4 potatisar som jag gjorde förr, så tar jag 1 och äter så mycket grönsaker och kött jag kan utan att svälta de stackars förskolebarnen ;) 

Jag äter inte längre lika mycket som jag gjorde förr. Jag älskar mat, har alltid gjort och kommer alltid att göra. Förr åt jag tills jag var så äckligt mätt att jag inte orkade en bit till. Mitt psyke övertalade mig att det var så man skulle känna, annars hade man inte ätit färdigt... Nu äter jag tills jag är nöjd. Ibland mer, ibland mindre. 

Träningen är oförändrar. Jag tränar fortfarande ett par gånger i veckan, som mest. Jag behövde inte träna mer för att förlora kilon. 

 

Jag satt och letade efter bra bilder som jag kunde gämföra mig själv med, tyvärr är jag mer bakom kameran än framför. Men jag skrapade ihop ett par bilder som ganska bra visar skillnaden på mig själv. 

 

Vänster och mitten är nyår 2014. Höger är nyår 2016. Samma klänning, samma strumpbyxor.