Janelle Wetterholm

Aj aj aj, det är precis lika smärtsamt som det låter och absolut ingen klickbait...
I tisdags när jag stod och gjorde lunch skulle jag öppna en tom glasburk för att lägga överbliven lök i den. Locket satt åt och jag tog i för att öppna och då sprack burken mitt i tu. Kraften och rörelsen gjorde att jag skar mig djupt rakt över handflatan. Blodet började rinna som en flod direkt och paniken kom snabbt. Jag försökte stoppa blödningen med papper som var närmast till hands. Jag tryckte ett par sekunder, ni vet, tillräckligt länge för att sen ta bort pappret och se att blödningen stannat vid mindre skärsår. Jag hoppades och önskade att bloden skulle sluta forsa men icke. Pappret blev snabbt fullt av blod och nu strömmade tårarna ner för kinderna. 

"Vad gör jag nu?"
Simon hade precis gått ner och mött en bärgare som skulle ta vår bil till mecken, så jag ringde honom. Simon hörde inte vad jag sa och när hans telefon kopplade upp sig på bilens bluetooth la han på. Han förstod inte vad som hade hänt och blev stressad av bärgaren. Jag ringde upp och vi kom fram till att jag skulle fortsätta ringa till någon som kunde hjälpa mig, eftersom att bilen ändå inte var i bruk. 

Jag ringde mamma. Inget svar. Jag ringde syster Patricia, inget svar. Jag ringde min blivande svärmor och hann tänka: Svarar hon inte nu ringer jag 112. Men hon svarade och jag förklarade läget. 

Direkt konstaterade hon att vi behövde åka in till sjukhuset och att hon kommer på en gång. Hon sa åt mig att binda såret hårt med något tyg och en halsduk. Vilket jag gjorde. 

Simon ringde flera gånger och frågade hur det gick. Stackarn blev så orolig. <3   

Patricia och mamma ringde tillbaka och jag pratade med båda två medan jag väntade på svärmor. 

När hon kom åkte vi direkt till närakuten. Jag var sjukt uppe i varv och tryckte hårt med mitt lilla bylte mot såret. Bytet mellan pappret och handduken var sjukt läskigt. Såret såg förj*vligt ut. Djupt och blödde fortfarande massor. Jag har aldrig tidigare gjort mig så pass illa. 

På närakuten tittade de snabbt på mitt sår i entrén men skickade mig vidare till en annan akut. En ortoped ungefär 5 min bilfärd bort. De sa att såret "i alla fall inte var jätte djupt" och att det skulle gå fortare att få hjälp där då de var mycket folk på första stället. 

Vi åkte vidare och jag blev inskriven hos ortopeden direkt. 

En halvtimme efter inskrivningen fick jag komma in. 

En läkare bad mig tvätta händerna med tvål och vatten. Jag svimmade nästan av bara tanken. 

"I såret?" frågade jag.  

"Jajamen, tvål och vatten är grymt bra." 

Aj. Aj. Aj. Aj. 

I min värld var hela handen delad i två. I läkarens värld var det "ett litet sår." Sanningen ligger nog någonstans mitt i mellan ;) 
Men såret var stort, långt och djupt. Det konstaterades av flera olika läkare och en läkarstudent. 

Såret behövde utan diskussion sys och de förberedde för det. Läkarstudenten skulle få sy, han berättade hur kul han tyckte det var. 

Jag var livrädd. Inte för att det var en student, absolut inte. Men själva tanken att de ska SY I MIN HANDFLATA

jag.ryser.

Innan de sydde kollades det noga att jag hade känsel och rörelse kvar i fingrarna. Såret sitter nära tummen så den tittades det extra mycket på. Lyckligtvis fick jag godkänt!

 

Två läkare höll koll på sy-processen. En av de pratade lugnande med mig om massa annat efter att jag berättade hur läskigt jag tycker det är med allt som har med sår, nålar och sjukhus att göra. 

Stämningen i rummet var perfekt. Det lät verkligen som att läkarna hade en riktigt bra dag på jobbet. Humöret var på topp, de log  mycket, skojjade och pratade med mig som om vi kände varandra. Det gjorde mig lugnare och det kändes inte så farligt som jag hade föreställt mig. 

Att ta bedövningen gjorde svinont. Riktigt fruktansvärt. Stick in en nål i tum-muskeln på mig precis bredvid mitt öppna sår... skönt. 

Men bedövningen hjälpte och sen låg man där och undrade hur det inte kunde göra ont när de stack en nål i handflatan på mig. Coolt ändå. 

 

5 stygn sydde de i handen. 

 

Jag tittade bort så länge han sydde men så fort det var klart tittade jag snabbt i två sekunder och tittade sen bort igen, haha. 

 

De plåstrade om mig och jag kunde åka hem. 

 

Svärmor väntade på mig utanför, världens bästa svärmor!

 

Jag ringde Simon och pratade en stund. Han tyckte så synd om mig och frågade om han skulle komma hem. Men svärmor hade erbjudit sin hjälp så jag sa att Simon kunde stanna kvar för att kommande dagar flexa lite för att hjälpa till vid lämning och hämtning på förskolan. 

 

Jag fick skjuts hem och svärmor åkte iväg och hämtade Jack från förskolan. Hon stannade sen kvar hos oss ända tills Jack gick och la sig och hjälpte till med middagen och att leka med Jack. Guldstjärna till dig <3

 

Ungefär 12.30 skar jag mig och jag var hemma igen c:a 15.30. Snabbt och rätt så smidigt ändå, väldigt tacksamt. 

 

Idag är det fredag. Jag gjorde illa mig i tisdags. Såret gör ooont. Så fruktansvärt ont. Inte hela tiden. Men så fort jag gör något med vänster hand, för det är vänster hand som skadades. 

Skolan har jag kommit efter i såklart och får ta igen när handen är frisk. Allt annat måste Simon hjälpa mig med. 

Såklart blev Jack hemskickad från förskolan med lite snuva så Simon fick vara hemma med oss. Jag kan knappt byta blöja på Jack och kan absolut inte klara mig en hel dag själv med honom. 

Känns skit eftersom att jag är frisk, bara handen som gör ont ju. 

 

Nu ska stygnen sitta i totalt 10-12 dagar och sen tas bort. Jag längtar redan. 

 

 

Det var historien om min relativt lilla skada men stor och dramatisk för mig som aldrig varit med om något liknande innan. 

 

Håll gärna tummarna för att såret läker fint och snabbt.