Janelle Wetterholm

Hej!

Idag är det fars dag. Lite märkligt att fira det tillsammans med Simon faktiskt ^^ Vi firade lite grann nu på eftermiddagen med att baka tillsammans. Sen surade Jack till och har skrikit en del. Vi tror att han antingen har ont i magen eller att han är tidig och redan nu har gått in i nästa utvecklingsfas. Det står i min app att det är en vecka kvar tills hans går in i nästa fas men nog fasen är det väl inte så exakt? Barnen utvecklas ju så olika? Om den fasen står det att de kan bli extra ledsna och kräva mer närhet samt sova mindre. Jack har idag sovit väldigt korta stunder och velat vara hos mig eller Simon hela tiden. Lilla gubben då ❤

 

Innan vi firade Simon var jag iväg på en skrivträff på ett café på stan. Jag skriver NaNoWriMo (klicka på länken för att läsa om det)  i år, tror det är mitt 7:e år som jag skriver, och i år har min fina vän fått någon slags titel som går ut på att hon hjälper deltagare i vår region att fortsätta kämpa med sitt skrivande. Jag är inte helt insatt på exakt vad hennes roll går ut på men hon har bland annat skapat skrivträffar som man kan komma till. Det är precis vad det låter som; man träffas och skriver tillsammans. Det var supermysigt och roligt att få träffa andra som skriver. Tidigare år har jag känt mig som den enda människan i världen som skriver och bara hört av mig till min vän dårå för att kolla hur det går. I år är jag lite duktigare som faktiskt pratar med andra samt tar del av och hjälper till att peppa :D Jag älskar ju att skriva och november är en månad man längtar efter hela året! 

 

 

Jag funderade länge på om jag över huvud taget skulle gå iväg. Träffen höll på i 4 timmar och så länge har jag aldrig varit borta från Jack. Men Simon fattade inte alls vad problemet var, klart jag skulle åka iväg. Bara jag såg till att jag pumpade bröstmjölk så det skulle räcka ;) 

Så jag åkte iväg och kom hem till två nöjda killar som mös i soffan ❤ Jack hade inte ens märkt att jag var borta. Han kunde inte bry sig mindre när jag kom och pussade och ville mysa, haha! 

 

Det är också lite märkligt att fira fars dag igen. Det var flera år sedan jag sist gjorde det. I min familj har vi inte firat far eller mors dag speciellt mycket. Kanske fikat lite, de yngre barnen har gett presenter som de själva har gjort och själv har man sagt att man kan ordna med maten och disken eller städa eller så. Men man har ändå alltid vetat om att det är en mer speciell dag och att man ska fira sin förälder. Nu vet jag inte vilka av er som läser här som har koll på min mamma också (jag antar de flesta) men ni som läser där och har gjort under ett långt tag vet då att min pappa lämnade hela familjen en natt och kom aldrig tillbaka. Han flyttade in till sin andra tjej som han träffat bakom min mammas rygg och har sen februari 2013 mer eller mindre lagt mig och mina syskon åt sidan. Att han inte pratar med min mamma är ju en sak. Men mig och mina syskon är väldigt illa att han inte försöker hålla kontakten med. Han träffar mina yngre syskon lite då och då, nån eller några dagar i månaden. Men första året träffade han inte nån av oss. Mig smsade han kanske en eller två gånger samma år han drog och sen skriver han två sms om året till mig; Grattis och God Jul. 
Han har aldrig försökt ringa eller på något annat sätt ta kontakt med mig för att berätta vad som hände, varför det hände och vad som ska hända härnäst. Han stack och förväntade sig att jag skulle bibehålla den lilla kontakt vi hade sen innan. Eller så här, han har sagt (till vem vet jag inte men tror det är inför någon slags jury eller inför advokater när mamma varit med) att jag har "klippt kontakten" med honom. Det gjorde jag när jag inte svarade på de där få smsen jag fick det första året. Jag kan erkänna att jag valde att "klippa kontakten" med honom, för jag var 19 år och förbannad. Jag gick sista året i gymnasiet, kämpade med plugget och betygen. Skrev prov varje vecka. Hade en student som skulle planeras. Hade problem med ett ex och hade precis träffat Simon som jag var upp över öronen förälskad i. Mitt i all stress och press försvann min pappa ur bilden och mamma lämnades ensam med 9 barn förvirrad och förkrossad, såklart. Oavsett hur tufft han tyckte att det var har han ingen rätt att skylla på sitt barn för att den "klipper bandet." Det är hans uppgift som pappa att inte låta mig "klippa bandet".

Idag lever jag med vetskapen om att min såkallade pappa lever ett nytt liv med en ny tjej och ett barn. Jag känner knappt igen honom på bilder och det är som att jag aldrig ens känt honom. Det känns främmande att kalla honom pappa. 

Jag har alltså ända sedan han drog varit förbannad en sådan här dag och strukit över orden "fars dag" i kalendern så jag inte ska se det.

I år har jag istället ringat in det. I år har jag fått tillbaka glädjen i ordet "pappa." 

Att min egen pappa är ett pucko är inget som gör mig orolig för att Simon ska bli något annat än en fantastisk pappa. 

 

Jag tror inte att jag har pratat om det här i min blogg tidigare men som jag nämnde högre upp så tror jag att de flesta av er som läser hos mig redan vet om det här. Det kändes nästan fel att skriva ett glatt och positivt inlägg om fars dag när det faktiskt inte har varit en självklarhet för mig att fira det. Jag kommer ihåg att min mamma berättade att hon hade fått förvarna nån utav mina syskons lärare i skolan inför fars dag att pappa hade lämnat oss samma år och att det var väldigt känsligt för dem. För mig har det alltid varit lite extra jobbigt just den här dagen. Det är omöjligt att undvika alla grattis hälsningar på internet och se alla andra ha en sådan fantastisk relation med sin pappa. Idag vet jag inte hur jag skulle reagera om han bestämde sig för att han ville ta upp kontakten igen. Mest troligt skulle det vara svinjobbigt att gräva i alla gamla och djupa sår han lämnat efter sig. Jag själv känner idag att jag inte har något intresse av att återfå kontakten med honom. 

Jag förstår att det är svårt att förstå hur man inte skulle vilja skapa en kontakt med sin pappa igen. Men det ni vet är en sådan liten del av hela historien och alla känslor. Det är så mycket som hör till att det är omöjligt för en utomstående att förstå hur det känns om man inte själv varit med om exakt samma sak. 
Såhär känner jag och jag ber om att ni accepterar hur jag känner. Ni behöver inte hålla med mig eller ens förstå mig. Men kommentera gärna inte negativa saker om ämnet eller hur jag borde känna.