Janelle Wetterholm

För en vecka sedan var jag uppe på ackis för ett besök angående min glukosbelastning som jag gjort veckan tidigare. En glukosbelastning går ut på att man dricker en extremt söt, tjock dricka och sen tar man blodprov två gånger efter det med en timmes mellanrum. Man vill se hur väl kroppen tar upp sockret i den här drycken. Jag har gjort mindre blodprov tidigare som har visat att mitt blodsocker är stabilt och jag har därför inte varit orolig för den här glukosbelastningen. Men tydligen var det inte så bra resultat som jag hade hoppats på. De ringde till mig från vårdcentralen samma dag men eftersom att en försäljare ringt mig flera gånger under den dagen så svarade jag inte. Sen får jag en kallelse från akademiska sjukhuset här i Uppsala. (Fan då.) 
Men hur allvarligt kan det vara? Mina värden har ju varit bra tidigare så de vill nog bara prata med mig om hur jag kan sänka mina värden ytterligare. Kanske att jag nu kommer få komma på fler återbesök för att ha koll på mina blodvärden. Det  kändes helt okej. 
Dagen innan jag skulle till akademiska var jag på föräldraträff och efter träffen frågar jag min barnmorska om det är något jag ska tänka på innan jag går till akademiska. (Jag trodde ju som sagt att det skulle tas fler prover.) Men hon sa att det bara var att gå dit. Det var mer ett samtal och jag skulle även få lära mig hur jag sticker mig själv i fingret... 
Ursäkta vadå? 

Jag pallar nålar. Det är inte jättekul och jag undviker det gärna. Men jag har varit blodgivare och jag klarar av det så länge jag är förberedd och får titta bort. Men sticka mig själv i fingret? Hur ofta? Huh.

 

Simon jobbade den dagen och jag fick inte tag på honom när jag försökte ringa efter föräldraträffen. När han sen ringde upp senare så brast det. Jag storgrät och blev helt plötsligt sjukt orolig för att åka in till akademiska. Såklart följde han med mig dit. 

På akademiska fick vi prata med en jättetrevlig barnmorska som förklarade situationen. Jag har graviditetsdiabetes och måste omgående hålla koll på mitt blodsocker för att det inte ska vara för högt. Blodsockret håller jag nere med hjälp av kost och blodsocker nivån håller jag koll på genom blodprov hemma. Ett stick i fingret, en droppe blod i en apparat sen är det klart. Fyra gånger om dagen, tre dagar i veckan.

Stackars barnmorskan, helt plötsligt satt en höggravid kvinna med tårar forsande ner för kinderna. Tur att Simon var där och kunde förklara att jag var lite rädd för nålar. 

 

 

Efter fick vi prata med en dietist som justerade i mina nuvarande matvanor så att det skulle hjälpa att hålla nere mitt blodsocker. 

Anledningen till att man inte vill ha ett för högt blodsocker är dels för att barnet i magen kan växa för fört och för mycket och det kan påverka förlossningen negativt. Dels kan barnet bli "beroende" av den höga sockerhalten i blodet och det kan vara jobbigt och påfrestande när barnet sen föds och inte får samma mängd socker som den är van vid. 

Detta handlar alltså om att min kropp under graviditeten inte klarar av att bryta ner socker så som den klarat det tidigare. Detta kan leda till Diabetes typ 2 efter graviditeten men den kan också förhindras med kosten. 

Barnmorskan kunde se med hjälp av ett blodprov att jag inte har legat i riskzonen för diabetes innan graviditeten utan det är något som har skapats nu. Det är ingenting fel jag har gjort. Jag har inte ätit dåligt av något eller för mycket av något annat. Jag hade bara otur. 

Det här var jättejobbigt för en vecka sedan. Det som kändes jobbigt var själva nålsticken. Jag klarade inte av att göra det själv de första dagarna så Simon fick göra det åt mig. Han däremot tycker det är lite roligt och fascinerande och det är bara bra. Då kan jag räkna med att han hjälper till utan att jag behöver be honom :) 

Nu har det gått en vecka och kosten har hjälpt väldigt mycket. Mina värden är där de ska vara och jag kan nu sticka mig själv när Simon inte är hemma. Det tar emot i hela kroppen, men jag klarar det. 

 

Om det skulle visa sig att kosten inte hjälper om nån eller några veckor kommer jag behöva ta medicin. Hjälper inte den är sista hjälpmedlet insulinsprutor. Så egentligen ska jag ju inte sitta här och gnälla över ett fånigt litet stick i fingret. Jag vet ju att det kunde ha varit mycket värre och att det finns många människor där ute med diabetes som måste handskas med det här varje dag i resten utav sina liv. Som det ser ut för mig behöver jag bara stå ut tills bebisen kommer. 

Men nu kan man faktiskt inte jämföra sitt liv med andra på det sättet. Vem det är mest synd om eller vem som är mest sjuk. För mig tog det här hårt och jag tycker det är jättejobbigt att behöva tänka på sticken och vilken tid jag ska sticka och om den här maten är okej att äta. Jag säger absolut inte att hela mitt liv förändrades men det blev helt klart en omställning. 

Jag anser mig själv inte vara sjuk. Men jag är diagnoserad med graviditetsdiabetes. Så tekniskt sätt lider jag utav diabetes just nu. Jag är otroligt tacksam för att det än så länge bara är under själva graviditeten och jag har fått en helt ny respekt för diabetiker. Vilken omställning det kan bli. 

 

Det här är inget livshotande för bebis i magen. Heller ingenting som kommer påverka mig speciellt mycket. Utan det ses mer som ett sätt att ge bebis de bästa förutsättningarna inför förlossningen och efter födseln. 

Jag vet att jag inte kommer tycka att det är så jobbigt om nån vecka till men just nu känns det skit. 

 

Det förvånar mig också att jag hört så lite om det här med graviditetsdiabetes. Enligt min barnmorska är det många som åker på det nu för tiden (då gränsen för blodsockervärdet har ändrats för bara ett par år sedan) men jag har ändå aldrig hört om det. Är det samma som med alla sjukdomar, att det ska hyssas om och att det är lite pinsamt att man blir "sjuk" av eller för något? Mest troligt är det nog så. 

 

Men, jag mår bra och bebis mår bra. Det är det som spelar roll. Jag gör det här för att bebis ska få fortsätta att må bra <3