Idag är jag lite irriterad

Jag har varit sjuk under en längre tid. Inte så allvarligt, men tillräckligt för att behöva vara hemma från jobbet ett par dagar i månaden. Jag har haft återkommande feber som deckar mig ett par dagar åt gången, minst en gång i månaden sedan augusti. Det har gått så långt att jag misstänker att folk tror att jag hittar på. Ja till och med så långt att jag själv trott att jag bara överdriver. Men min termometer ljuger inte. Jag HAR haft feber. Många gånger har jag inte vågat stanna hemma från jobbet. Jag har pinat mig igenom timmarna med ökande feber för att jag trott att det ska gå över. För inte fasen kan man väl ha feber så ofta?
I augusti varade febern i flera veckor, nästan hela augusti om jag inte minns fel, efter det kom det alltså tillbaka med 4-5 veckors mellanrum. Jag gick till läkaren redan i augusti, där stack de mig i fingret men kunde inte hitta något. Det läkaren sa till mig var, och jag citerar: Du inbillar dig kanske att du har feber.
Jag blev så sur att jag tackade för mig och gick.
Nu har jag gått tillbaka till läkaren för ett par veckor sedan. Jag blev uppbokad till två nya tider. Ena gången fick jag prata med en psykolog om stress men det var ingenting med mitt psyke som han var oroad för. Den andra gången skulle jag ta prover, bara det att jag blev bokad en fredageftermiddag. Jag stressade dit och lämnade ett jobb i kaus bara för att få höra att labbet är stängt och att de inte kunde göra mer än att titta i halsen och öronen och ställa frågor. Men vafaaan. Jag blev hänvisad att komma tillbaka på drop-in veckan efter. Vilket jag också gjorde för... tadaaa jag fick feber och stannade hemma från jobbet.
Jag gick dit, lämnade blod och urinprov. Åkte hem och väntade mig att det inte skulle visa något. I fredags fick jag svar på proverna... det har varit något som gör att jag blir sjuk!
Tydligen har jag haft en infektion med två olika virus. Det står vilka virus men inte vad för infektion. Sen står det att "dessa kan ge långdragen återkommande feber. Infektionerna nu utläkta."
Jaha... detta gjorde mig inte precis klokare. Jag ringde vårdcentralen på en gång och sköterskan jag pratade med sa att det var konstigt formulerat. Bara en virusläkare (eller vad hon sa, någon som är väldigt insatt i ämnet iaf) kunde veta vad detta innebar... 
Med hjälp av vårdguiden kunde vi komma fram till att båda mina virus visade på att den infektionen jag haft kunde vara körtelfeber. 
Körtelfeber. 
Jag blev smått fundersam för läkaren jag pratade med i augusti sa ju att jag inbillade mig. Men körtelfeber kan vara allvarligt! 
Jag frågade om jag kunde få ett till brev av läkaren där hon berättade mer om min infektion och vad fasen det första brevet menade. Jag var såklart trevlig för då var jag bara glad att jag kunde sätta fingret på något som gjort mig dålig. Men nu är jag bara sur. 
Det är inte helt säkert att det är körtelfeber jag har haft. Men det verkar mest troligt. Men om det är så, fatta hur det kändes att be om hjälp hos vården och bli hemskickad med "Du inbillar dig bara." 
Åh jag är så förbannad! Vad det än är för infektion jag har haft så HAR jag varit sjuk och jag kommer säkert att få feber fler gånger. 
Är det körtelfeber jag har haft så var jag själv tvungen att gång på gång gå tillbaka och tjata för att få hjälp! Sen augusti har jag varit sjuk och först nu får jag svar på att det inte bara är inbillning eller som alla läkare hittils har sagt "jobbet." För jobbar man på en förskola är det inte konstigt att man får feber minst en gång i månaden.. eller hur? 
I 10 månader har jag varit sjuk, trött, misstrodd, förtvivlad och less på det här som visade sig vara en infektion med 2 virus! 
10 jävla månader. 
 
Nu väntar jag med spänning på nästa brev för att en gång för alla, svart på vitt, få veta vad det är som sänkt mig under nästan ett års tid.
 
 
Lovisa

Jag hade körtelfeber 2005 och fy fan vad det slog ut mig. Levde på piggelin och hade svullna körtlar, hög feber och lamslagen. Levern påverkades då jag blev gul i ögonen. Fick en konstig trötthet och tyvärr så kommer jag aldrig få tillbaka min energi som den var då innan iallafall. Jag har själv duster i ett annat ärende med vårdcentralen just nu. Man tappar ju förtroendet för dem. Härlig blogg förresten =)

Svar: Usch fy :( Det är så sjukt att man måste kämpa för att få hjälp av människor som är utbildade till att hjälpa till! Tack!
Janelle

Mona

Hej! Min sambo har jodallergi. Det är ganska ovanligt. Innan han kom på det hade han ofta feber några dagar. Vet inte om det finns något test som visar att man har det. Men prova att använda salt utan jod ett tag och se om det märker någon skillnad.

Svar: Tack, det kan vara värt att tänka på, men eftersom att det visade sig på testerna att jag haft en infektion tror jag inte att det har med någon allergi att göra. Hoppas jag!
Janelle

Anonym

Ja alltså, det är inte mycket som förvånar en längre. Trillade in här av en händelse, jag är 35 år och har sedan jag var 17 åkt in på akuten flera gånger per år med sjukt ont i magen (så att jag inte kunnat gå/stå. Och från då jag var ca 8 åkt in då o då med samma smärta men mildare och då misstänkte de blindtarmsinflammation) men i alla fall, in och ut på akuten, standard frågorna var "är du gravid?" "Är du säker på att du inte är gravid" och "har du ätit mycket lök? Det är hårdsmält" efter försäkran om varken lök eller graviditet så har de tagit sänka som varit hög, mellan 160-250 oftast, brist på vita blodkroppar och feber. Skickades hem med medicin för magkatarr - varje gång. För 2 år sedan blev det värre än någonsin och hyn blev gul, läpparna lila av smärta, svetten rann så jag fick byta tröja och bli buren till bilen. DÅ först träffade jag en läkare som tog det på allvar och det visade sig att jag har endometrios som under dessa år hunnit växa till sig (behövde inte ens göra titthål för att de skulle se cystorna. Och det "lustiga" är att jag2 ggr själv tagit upp tanken på endometrios hos två olika läkare varv en var specialist inom gyn och blev typ också dumförklarad och inbillningssjuk). Vårdens nonchalans har lett till att jag har massa sammanväxtningar i buken och mina äggstockar har bl.a. "knuffats" ihop så de möter varandra och är fastväxta på livmoderns baksida. Jag har också ett stort myom (muskelknuta) som får för lite blod och då kväver sig själv med enorma smärtor. Detta har då i sin tur lett till att vi behövde ivf för att ens ha en chans att bli gravid, vilket lyckades. Men pga att jag har den problematik jag har varit tvungen att vara sjukskriven hela graviditeten och sängliggande, samt äta maxdos av citodon för att ens kunna röra mig lite.

Nu blev det här långt, men vad jag vill komma fram till är att;
- man känner sin egen kropp
- man förtjänar läkare som lyssbar på vad man säger och tar en på allvar
-blir du inte lyssnad på, byt läkare, stå på dig. Funkar det inte, ta med moraliskt stöd till läkaren samt skriv ned allt du vill ta upp.
- var "besvärlig", även om de tycker man är jobbig o inte sjuk, byt läkare och börja om.

Nej det är inte normalt att ha feber så ofta, inte ens om man jobbar m barn. Och beror det "bara" på att man jobbar m barn kan man behöva ett par veckors sjukskrivning så kroppen hinner bli frisk och återhämta sig tills man börjar jobba igen.

Svarar inte läkaren, ringer du tillbaka och bokar en tid hos en annan läkare som tillsammans med dig går igenom din journal och förklarar provsvaren och resultaten.

Fortsätter febern att komma så ofta, prata också med läkaren, man kan få hjälp med att få ett intyg som gör att man slipper karensdagen då man har en återkommande åkomma som gör att man inte kan jobba, kommer tyvärr inte ihåg vad det heter, det är försäkringskassan som skriver ut det men läkaren måste hjälpa till med intyget. Det intyget kan man också visa sin chef så man slipper känna att de tror man vill slippa undan att jobba.

Lycka till och hoppas du snart blir feberfri.

Svar: Det är helt förfärligt. Jag tycker så synd om dig. Jag har själv nära vänner med samma problem och jag vet vilket helvete de går igenom! Vi måste alla bli tuffare när det gäller vår egen hälsa.
Tack för din kommentar!
Janelle