Janelle Wetterholm

Jag har hamnat i ett träsk. 

Just nu tar jag mig bara igenom dagarna, jag ser inte riktigt fram emot något, varken att åka till jobbet, att komma hem, att äta, att träna, att ta det lugnt, att sova... inget. 

Ingenting speciellt har hänt, det är bara samma jäkla skit som maler på hela tiden. Jag har under en längre tid gått omkring med en stor  klump i magen som aldrig riktigt vill försvinna. Så jag tar mig bara  igenom dagen. 

Sålänge jag har någonting att göra försvinner tankarna iväg och jag kan fokusera på det jag gör. Men jag gör ingenting helhjärtat. Jag bara gör det för att jag inte har någonting bättre för mig för stunden. Skitjobbigt är det och jag vet inte vad det beror på. Det kan tänkas vara all stress och skit som kommer ikapp mig. 

Jag hör från andra hela tiden hur stark jag är när tuffa saker händer, men helt ärligt så känner jag mig inte så stark just nu. Jag känner mig tom. Och det skrämmer mig. 

Jag har fått sådanna här dippar förut. Inte så konstigt kanske men tanke på allt som har hänt och mycket mer som  är personligt för mig som jag inte har delat med mig av. Men alla dippar brukar jag arbeta mig igenom så fort som möjligt, nästan förnekat dem. 

Jag tycker inte om att prata om det, kanske är det därför folk har fått uppfattningen av att jag är stark. Jag visar inte  allt som gnager i mig. Jag är expert på att låtsas som att allt är bra, för i studen är det bra och jag glömmer idioter som trycker ner mig och min familj. Men att hela tiden trycka undan känslor tar mycket.

Att umgås med familjen är underbart. När jag är med mina vänner känner jag mig fri och bekväm. När jag är ensam med Simon känner jag mig trygg och älskad. Men när jag är själv känner jag mig tom och ensam. 

Det är jobbigt. 

Min mamma skriver ofta på sin blogg om den före detta pappan som gör skit efter skit efter skit. Jag läser och känner hur hatet för den människan växer och växer. Jag tycker att han är orättvis och hemsk. Men jag är så maktlös att det enda jag kan göra är att hålla med när folk påpekar att han är en idiot. Det finns lixom ingenting man kan göra för att få situationen att bli bättre. Vi kan bara ta emot den skit han kastar på oss och hoppas att han en dag låter oss vara. 

Mig låter han ju vara. Han pratar inte med mig, han bryr sig inte om mig. Hittils det här året han han skickat 3 sms till mig... 3 sms på 5 månader. Ett när jag fyllde år, ett grattis när jag tog körkort, och ett där han berättade att han åkte till Thailand. Ett sms inte ens min mamma fick... 

 

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här. Jag vill skriva av mig, jag vill att ni ska veta att det inte är lätt just nu. 

Det kanske låter som att jag sitter hemma och gömmer mig och är heldeppig men så är inte fallet. Jag mår helt okej, det är bara en stor oro som bultar inifrån som jag tampas med just nu.