Janelle Wetterholm

Simon jobbar helg. Han är så otroligt duktig! Han har, två helger i rad, jobbat fredag-söndag 12 timmar per dag/natt. Han själv tycker att det är jättekul och tur är väl det för annars har jag svårt att tänka mig att någon skulle klara av att jobba så länge. Han kommer in mer och mer och lär sig mera saker varje dag nu på sitt nya jobb på Fresenius. Men detta gör ju att jag blir ensam hemma de helger han jobbar. Först tyckte jag att det skulle bli sjukt skönt! Förstå mig rätt, jag älskar Simon och de bästa stunderna jag har är tillsammans med honom<3 Men eftersom att han tog en välförtjänt paus från jobb och plugg så var ju han hemma hela tiden. Jag klev upp på morgonen, han låg kvar i sängen. Jag kom hem, han satt framför datorn. Jag gick och la mig, han satt kvar uppe. Jag har alltså inte varit ensam på riktigt på väldigt länge. Nu har jag upptäckt att det är något som jag tydligen inte är så bra på... Haha!

I två hela dagar njöt jag av att vara ensam och tog vara på varenda minut. Men nu! Nu är det inte ett dugg kul längre. Jag blir rastlös på 2 minuter och vet inte alls vad jag ska göra och det slutar med att jag sitter framför datorn och tittar på serier. Vilket i sig är ganska mysigt, men det är inte alls det jag tänker mig när jag föreställer mig själv hemma ensam en hel kväll. Tur att han blir hemma på vardagskvällarna  så jag har något att  göra ;) 

 

När katten är borta dansar råttorna på bordet, brukar man ju säga. Det hände igårkväll när jag bjöd hem tjejerna. Simon visste såklart om det men jag passar ju lixom på när han inte är hemma så vi kan snacka ostört ;)

Vi lagade mat, snackade en MASSA och tittade på 2 skräckfilmer. I like! 

Nu ses vi ändå ganska ofta måste jag få säga. Men eftersom att vi tre är de enda  tjejerna i vårat "gäng" så blir det inte så mycket tjejsnack, iaf inte på samma nivå som över en middag. Alltså passar jag på när Simon inte är hemma! 

 

Idag känner jag mig mycket bättre. Min  förkylning sitter fortfarande i men jag är pigg! Jag är sådär liiiiite förkyld så man ändå kan gå till jobbet, även om man hellre hade suttit hemma med en filt och en kopp te. Men eftersom att jag har varit hemma en hel vecka med den här förkylningen så känner jag att det är dags att ta sig ut igen. Den kommer inte försvinna på ett tag även om jag är hemma och kurerar. 

 

 

Jag har tittat på webbserien "Unga föräldrar" som går på tv4play. Jag slant in där av en händelse och har nu tittat igenom hela säsong 1 och 2 på mycket kort tid. Det är sjukt hur jag kan bli så fylld av ångest, glädje och längtan på samma gång. De är så otroligt unga men fantastiskt duktiga allihopa att jag ibland känner att "jamen så bra då klarar jag oxå av det" sen tänker jag "NEJ" jag vill ju inte ha barn. Absolut inte nu! Barn är supersöta men det är så otroligt mycket ansvar, tid, energi. Jag kan ju det där. Jag kan ju allt som har med barn och göra förutom själva grejen att det är mitt barn. Jag har ju haft småbebisar runt omkring mig från att jag var 1 år tillochmed 18års ålder. Jag kan om jag vill. Men jag vill inte. I nuläget ryser jag av tanken av ett barn. Jag vet ju att jag kommer vilja skaffa barn när jag blir äldre. För bara några år sedan ville jag inte ha barn över huvud taget. Jag är fortfarande lite i samma tankar. Men nu har det ändå övergått till att jag kankse kan tänka mig att skaffa barn... sen ;) 

Alla säger ju att jag är  så duktig och kan och att jag skulle bli en bra mamma och förstår inte alls varför jag inte ser fram emot att skaffa barn. Jag själv tror att det handlar om att jag behöver känna mig själv ett tag. Hur ska jag förklara det här utan att det låter negativt mot mig stora familj? 

Jag ÄLSKAR min familj! Att ha så många syskon har gett mig så mycket kärlek och jag älskar varenda en av dem! 

MEN. Som sagt, jag har haft bebisar, småbarn och tonåringar i närheten under hela min uppväxt. Jag vet vad det innebär. Just nu behöver jag mig själv och Simon. Jag har alltid haft, och har fortfarande, de där tankarna om att jag måste ta hand om mina syskon. Jag hjälpte till hemma så mycket jag kunde. Jag funderade varje dag hur jag skulle planera min dag så jag kunde hänga med mina kompisar, hjälpa till hemma och plugga/vara för mig själv. Nu var det ingen som satte sig ned med mig och sa att jag var tvungen att göra så. Jag bara gjorde det. För jag visste att det behövdes. Sen kunde jag ju såklart lägga mig på tvären och  totalvägra men då fick jag alltid dåligt samvete.

Det är säkert många som tycker jag är fånig. Men jag är en sådan person som ibland tänker för mycket. Men tyvärr väldigt lite på mig själv.

Så för att sammanfatta det så tror jag att jag behöver tänka lite på mig själv innan jag kan ens börjar tänka tanken på familj. 

Ja jag vet, jag är fortfarande ung och ska inte behöva tänka på sådant. Men frågan kommer upp i olika sammanhang och jag tänkte att det kanske skulle vara intressant för er att veta hur jag tänker :)  Hur någon med många syskon ser på sin framtida familj. 

Vi får se vad som händer! 

 

Jag hoppas att ni alla hade en trevlig helg och jag önskar er en trevlig vecka!