Janelle Wetterholm

I veckan när jag jobbade på en förskola skulle jag ta ut tre barn på gården medan de yngre barnen sov. Jag var ensam pedagog med dessa tre barn. Det var en väldigt bra dag för oss alla och påklädningen gick enkelt och snabbt. Vi pratade och skojade med varandra. Sen börjar barnen berätta för varandra vad deras föräldrar heter. De berättade i tur och ordning vad deras mammor och pappor heter. Kunde man rimma på sin mammas namn skrattade dem gott åt det. Sen får jag frågan. 

-Vad heter din mamma? 
Jag -Carola. 

-Carola, säger dem och fortsätter skratta och skoja. Sen kommer nästa fråga. 
-Vad heter din pappa? 

Varpå jag svarar helt ärligt -Jag har ingen pappa. 

 

Jag kommer aldrig glömma ögonblicket som kom efter det. Dessa tre barn, som lever sina liv med en mamma en pappa och kanske några syskon, som aldrig varit med om att någon inte kan ha en pappa. De tre barnen stannar upp i vad de gör och bara tittar på mig. Helt tysta. De var som att de väntade på att jag skulle skratta och säga att jag skojade. När jag inte sa något mer frågade dem. 
-Varför? 

 

Ja varför. Det kan man fråga sig. Mitt svar blev. 
-För att han inte längre tycker om min mamma eller mig. 

 

Barnen svarar med ett -Jaha. 

Sen fortsätter vi prata om annat. Jag förklarar så bra jag kan att det är sånt som kan hända och att deras pappor älskar dem väldigt mycket. Barnen blir glada igen och vi fortsätter utan mer drama. 

Jag ärrade inte alls barnen för det här. Det blev inte ett orosmoment i deras liv. De blev hämtade av sina pappor och sprang in i deras famnar och har inte tänkt en tanke på att jag inte har någon pappa. 

Men det var deras ärliga blickar. Det var konstigt för dem. 

Nu i efterhand hade det kanske varit det bästa för barnens skull om jag bara hade svarat med ett namn. Jag hade kunnat tagit vilket namn som helst. Men jag ser mig själv som faderlös. Det är min första reaktion när någon frågar. Jag säger att jag ska hem till Mamma på tacofredag. Jag bjuder hem Mamma och kidsen på fika i min lägenhet. Jag har accepterat det.

Men barnens reaktion fick mig att tänkta på att jag har "accepterat" situationen pga att det har gått en sådan lång tid, inte för att jag fick en förklaring. 

Men jag har inte fått något annat val. Eftersom att min mamma inte kunde berätta för mig vad det var som hände så har jag blivit tvingad till en situation jag inte ville ha. 

Jag tvingades le i skolan när jag träffade mina kompisar trotts att jag skrek inombords. Jag grät så fort jag var ensam. Jag har hatat alla andras pappa i hemlighet bara för att jag föraktar min egen. Jag tog omedvetet avstånd från allt och alla. Än i dag lever jag med skräcken av att jag när som helst blir lämnad. 

Jag trodde då att allt skulle bli bättre med tiden. Men faktum är att det bara blir värre och värre. 

Min fantastiska mamma blir gång på gång slagen till marken med ny info om den mannen som satte mig och mina syskon till denna värld. Gång på gång får jag höra om sådanna ofattbara handlingar som han gör att jag ibland inte ens tror mig själv när jag berättar det för mina vänner. 

Det enda jag tackar den mannen för, är att han valde en sådan fantastisk kvinna som jag idag kallar min mamma.